Bildandet av  Chihuahuacirkeln 1977


Det hela började med att tre kvinnliga uppfödare av chihuahua började samarbeta. De gjorde ett gemensamt infoblad om rasen, samannonserade och använde varandras avelsmaterial. Dessa tre damer var Gun Alm-Lindholm, kennel GAL, Märta Isaksson, kennel Mymlan och Kris Sandberg, kennel Bedlam.
Så småningom växte tanken på en rasklubb fram. Sagt och gjort, i samband med Stora Stockholm 1976 hyrdes en lokal och samtliga utställare inbjöds till ett chihuahuamöte. På mötet framkom med all önskvärd tydlighet att intresset att starta en rasklubb var överväldigande. Man valde en interimstyrelse som skull förbereda bildande av klubben.
I samband med SKK:s internationella utställning i Västerås den 14 april 1977 var den stora dagen inne och Chihuahuacirkeln blev en realitet. CC:s allra första ordförande valdes enhälligt, Frank Kaså.
Man kanske kan säga att resten är historia. Chihuahuabladets första nummer kom ut i december samma år och den första rasspecialen, Stora CC, arrangerades i Örebro.

Antalet medlemmar 1977 var 150.

//Jonas Jonasson

Brev till Chihuahuacirkeln 1977

Det var en ruskig morgon med oväder och snö över Stockholm, den dag då Chihuahuacirkeln bildades. Rasen med världens minsta individer och med ursprung i varmare latituder hade sitt nordiska elddop söndagen 17:e april i Västerås.
Självfallet att jag ville, och skulle vara med vad det än kostade. Som ägare av rasen i över femton år kände jag det som min plikt. Allt var förberett.
Det var snälla fru Robson som skulle ta mig med i sin bil med Lena, Tommy och en massa ”vavvor”.
Som överenskommet sprang jag ut i yrsnön och ställde mig i en port mitt emot Åhléns på Götgatan i god tid för det överenskomna klockslaget. Jag såg en och annan bil med hundar och bagage som antagligen skulle samma väg – men ingen fru Robson.
Efter en lång väntan, stel och skakande av frossa, tog jag mig en uppfriskande språngmarsch hem för att få något värmande för kropp och själ. Enligt kommunikationstabellen fanns det en enda möjlighet för mig att hinna i tid till mötet i Västerås om jag nu inte ville bekosta en dyr taxiresa. Och det var tåget till Sala för byte där. Jag tog tåget.

Under tiden tåget närmade sig Sala hade hela omgivningen förvandlats till ett snöbemängt vinterlandskap som i mitt syncentrum finnes som det vackraste minnesbild av vintern 1977.
Denna prägling av minnesbild fick ytterligare poängtering i och med att tåget rullade vidare- och så rullade det inte mer. Från kupéfönstret fick jag stå i c:a 30 minuter ytterligare studera den vintriga omgivningen. Konduktören visste ”lugnande” upplysa att vi väntade en motorvagn från Sala eftersom hjulen inte klarade den tjocka, nyfallna och samtidigt smältande snön på spåren. DE snurrade runt som vanligt, men tåget stod ändå stilla. Jag var, lindrigt sagt, mycket orolig. Visst hade jag accepterat missen av utställningen, men att också missa Chihuahuamötet kl 13.00…det fick helt enkelt inte ske! Mina farhågor besannades inte. Som tur var började tåget åter rulla mot bytet i Sala.

Under färden från Sala mot Mälarområdet började det blåsa vårliga vindare med plusgrader högt över nollstrecket. Namnet Sala påminde mig om under tiden jag satt där på tåget att jag en gång hade snuddat vid staden tillsammans med Nils-Arne Törnlöv och hans hustru Anna som varit mig behjälplig med sin bil vid hämtningen av min lilla Corona II hos snälla Kris med make i Härsta som i sin tur varit mig behjälplig med att rädda henne, det veckogamla moderlösa lilla pyret, till livet. Än en gång, tack Kris!

Åter till nuet! Från perrongen i Västerås upptäckte mitt öga att gräsmattorna var lika gröna här som dagen innan i Stockholm. Vinter hade kommit av sig för våren. Även sommaren har kommit av sig detta år. Var den ena dagen vår, så var den andra dagen höst och nu när den egentliga hösten är inne har det här i Stockholm varit soligt och varmt för årstiden i några dagar. Hoppas att det blir en riktig indiansommar i höst. Det skulle passa våra små ”indian-hundar” alldeles utmärkt. Fick tag i en taxi och så var jag äntligen framme vid målet.

Väl inne i utställningshallen skulle det visa sig att den långa vägen av besvärligheter ännu inte var tillryggalagd. Hur komma i kontakt med Chihuhuamänniskor? Var finns lokaliteten för det efterlängtade mötet? På sekretariatet visste man ingenting och kunde följaktligen inte ge mig någon ledtråd. En yngre dam ville liksom förestående briljera med sina kunskaper och svarade med: ”Jasså, det gäller de där mycket små hundarna!”. Det låg mig nära till hands att svara att det faktiskt inte var frågan om några papegojor. Behärskade mig. En kille kom in och lovade hjälpa mig med att i högtalarna kalla på Märta, Kris och Gun, för jag visste att NI var med. Ingen kom.

Ja, så kom Ulla från Rättvik sedan jag suttit där och väntat i en dryg timme och nästan hade gett upp hoppet för jag satt redan och funderade på hemresan. Hon fick de rätta upplysningarna på ”stubben” och det var bara att följa med henne till möteslokalen några minuter före kl. 13.

Visst var jag besviken att inte ha fått följa med fru Robson, men jag tackade min Gud när jag under mötets gång fått veta att man sökt mig per telefon kvällen innan och även på morgonen varit och knackat på mitt fönster, så klart just när jag var ute och sprang till den överenskomna platsen. Det som hände var det bästa för mig för fru Robsons bil hade totalhavererat vid en kollision. Alla, även ”vavvorna”, hade helskinnade krupit ur spillrorna. Följaktligen kunde alla som mött upp med livet i behåll, i iver och förväntan delta i det historiska mötet.

Medan jag såg den klippte och skurne ordföranden Frank Kaså klubbade med kulspetspennan, passade jag på att ta några kort som minne. Dessa kort som jag lovade att sända till då klubbade Chihuahuabladet och redaktion medföljer nu publicering.

I det vackra vädret promenerade jag tillbaka till järnvägsstationen. Till min besvikelse fanns det ingen restaurant, men väl en kiosk en bit att gå utanför, med korv- och maträtter, som man sedan fick bära in i väntrummet och därstedes äta, sittande eller stående i mån av utrymme. För min del stående.

Sedan åkte jag hem till Memo, Rita, Zenta, Corona, Dalia, Plymen och Rocky. En resa var avslutad. Cirkeln var sluten.

//Anders Lindström