MMVD – Hjärtklaffsdegeneration hos Chihuahua
I Agrias försäkringsstatistik är blåsljud en av de vanligaste orsakerna till veterinärvårdsersättning hos chihuahua. Anledningen till blåsljudet är nästan alltid att klaffarna mellan vänster kammare och förmak, mitralisklaffarna, läcker.
Läckaget ger ett turbulent flöde över klaffarna, vilket hörs som ett så kallat ”blåsljud”, när man lyssnar på hjärtat med ett stetoskop – så kallad auskultation.
Orsaken till läckaget är en omvandling av dessa klaffars vävnads struktur – de normalt tunna, tätslutande klaffarna skrumpnar ihop och förtjockas. MMVD står för Mucomatuos Mitral Valve Disease. En vanlig äldre benämning är endocardos och på svenska brukar vi kalla det hjärtklaffsdegeneration.
Det syresatta blodet från lungorna rinner ner i hjärtats vänstra förmak. Mitralisklaffarnas uppgift är att öppna flödet från förmaket ner till vänster kammare under hjärtats uppsamlingsfas, och stänga till mellan förmak och kammare under härtats pumpfas. När mitralisklaffarna börjar läcka i stängt läge leder detta till att en del av det blod som skall pumpas ut i kroppen, läcker tillbaka upp i vänster förmak. Detta leder till en försämrad cirkulation i kroppen vilket ger en försämrad ork hos hunden.
Ju mera klaffarna är förändrade desto mera blod läcker tillbaka. Hjärtats kammare och förmak förstoras eftersom mera blod står kvar i hjärtat och bara åker fram och tillbaka mellan kammare och förmak. Den alltmer försämrade cirkulationen i kroppen ger syrebrist i kroppens vävnader. Detta sänder signaler till lungorna, vilket ger en ökad andhämtning. När läckaget nått en viss gräns blir trycket i förmaket så stort att lungkärlen stasas och vätska tränger ut i lungvävnaden – vi får ett så kallat lungödem.
Förutom att hunden nu är orkeslös och tungandad börjar den också hosta. Då är läget akut och hunden måste nu, om den inte varit där tidigare, nu till veterinär och få vätskedrivande behandling. Ju tidigare hunden drabbas av sjukdomen, desto tidigare får den problem och måsta stå på behandling med oftast flera hjärtmediciner.
MMVD är ärftligt och drabbar ofta små hundraser. Vanligast är sjukdomen hos CKCS (cavalier), taxar, pudel, papillon och chihuahua. Den nedärvs polygent, dvs flera gener samverkar för att sjukdomen skall komma till uttryck. Individer som drabbas tidigt av sjukdomen ger också avkommor som drabbas tidigare. Det är därför viktigt att utesluta hundar som drabbas tidigt av sjukdomen från avel. Sjukdomen utvecklas tidigare hos hanhundar än hos tikar.
Hos CKCS i Sverige har man sedan 2001 ett hälsoprogram för att minska frekvensen MMVD. Programmet innebär att hundar inte får gå i avel innan de nått fyra års ålder och de skall då ha ett intyg om att hunden inte har blåsljud som är högst åtta månader gammalt. Om föräldrarna till hunden, och hunden själv inom den föreskrivna åttamånadersperioden, inte har ngt blåsljud kan däremot hunden gå i avel redan från 24 månaders ålder. Hanhundar som är fria från blåsljud vid sju års ålder behöver inte några fler undersökningar för att gå i avel. Avkommor till hundar som drabbats av blåsljud innan de uppnått fyra års ålder får ej gå i avel.
Blåsljud upptäcks vid MMVD i regel när hunden är 6-7 år. Hos CKCS, den ras där MMVD är mest undersökt, har ca 50 % av hundarna blåsljud då. Frekvensen och graden av blåsljud ökar sedan med åldern, och vid 11 års ålder har nästan alla CKCS blåsljud. D.v.s. det är först efter att hunden gått i avel som blåsljud upptäcks, framförallt när det gäller tikar.
Det är därför föga förvånande att frekvensen blåsljud hos CKCS inte har minskat under den tio års period som hälsoprogrammet pågått.
För att minska frekvensen av denna sjukdom är det mycket viktigt att drabbade hundar inte går i avel. Som vi sett hos CKCS räcker det räcker inte med auskultation för att upptäcka sjukdomen innan hunden sätts i avel. Man kan heller inte vänta med att avla på hunden till den är sju år. Då har hanhundarna fått prostatit och tikarna livmoderinflammation och inte många potentiella avelshundar är kvar.
Enligt min erfarenhet upptäcks sjukdomen betydligt tidigare med en undersökning med ultraljud och doppler. Det beror helt enkelt på att det mänskliga örat inte kan uppfatta läckaget innan det nått en viss nivå. Med ultraljud och doppler däremot kan man både se förändringarna på mitralisklaffarna och registrera betydligt mindre klaffläckage än man kan höra med ett stetoskop.
Att påbörja ett avelsprogram med denna metod är vi nog inte riktigt mogna för än. Det är förstås viktigt att be veterinären lyssna på hjärtat vid t.ex. vaccinationer. Men för dig som har avelshundar som har fått den här sjukdomen, är det viktigt att undersöka avkommorna innan dessa går i avel, och auskultation är då en för okänslig metod. En lämplig ålder för den första ultraljudsundersökningen tror jag är ca 2,5-3 år. Det är då inte för sent att sätta in hunden i avel om den är fri från förändringar och vi upptäcker sjukdomen betydligt tidigare än vid 6-7 års ålder när hunden får blåsljud. Det är viktigt att undersökningen göra av en erfaren specialist.
Lennart Nilsfors Leg. veterinär